malmbergholst

På väg hem från skolan idag kom jag och Holst på vår absoluta gräns. Viktgärns. Den gränsen där det MÅSTE ske en förändring. Det KAN inte gå längre. Om jag någonsin skulle komma upp till denna gräns skulle C tvinga mig att banta, för att bli frisk och sund igen, och vice versa. Gränsen ligger på 90 kg. Eller 100. För man vill ju att kroppen ska må bra och att syre ska komma till över allt, till alla muskler?! Endast därför, faktiskt. I alla fall, så tänkate jag i min hjärna på vägen (efter jag o C skilts åt) hem att man kan jämföra vår absoluta viktgräns med den absoluta nollpunkten. Vid den absoluta nollpunkten upphör allt molekylrörelse. Och vid vår absoluta viktgräns upphör allt snaskande, totalt. För det KAN inte gå längre. En annan sak jag tänkte på var att man har ju aldrig uppnått den absoluta nollpunkten praktiskt, utan har teoretiskt kunnat fastställa den. Därför kan man ju hoppas att den absoluta viktgränsen blir samma för oss, ej uppnås i praktiken alltså. Nåja, jag är skadad av NV - jag erkänner.
Bara en tanke, ni kanske inte förstod den men ändå. Jag skrattade iaf länge åt mig själv när jag insåg vad jag tänkte på, haha.
M